Det är samma himmel som vi tittar på, kan du se att den är lika blå?

 
Hängde återigen med bra personer i solen i Skövde igår och idag är det trädgården med min kära mor ↑ som sällskap som gäller. Lyssnar på sommarprat, pillar bland spellistor och laddar batterierna. Allt detta i fosterställning på grund av den månatliga molande värken i magen. Men inte ska jag klaga. Jag har det otroligt bra.



Idag drömmer jag om att:

 
tågluffa
fjällvandra
volontärarbeta
flytta hemifrån
besöka alla världsdelar



Om att ta ansvar.

Medvetenhet är nyckeln till att förhindra förtryck. Är du inte själv medveten om det förtryck du utövar, eller det förtryck du utsätts för, har du noll möjligheter att göra något åt saken. Det är bland annat därför som det är viktigt att Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen; för att synliggöra kvinnoförtrycket och könsmaktsordningen i det svenska samhället och i världen.

Samma sak gäller alla tänkbara grupper och fenomen som har fördomar riktade mot sig, till exempel HBTQ-personer, funktionshindrade och rasifierade. HBTQ-personer avviker från heteronormen, funktionshindrade avviker från funktionsnormen och rasifierade personer avviker från vithetsnormen. Är du inte medveten om ditt eventuella förtryck, din diskriminering gentemot dessa grupper, kan du omöjligt göra något åt det. Därför krävs att alla tar ansvar. Ja, jag tycker att det är ett samhällsansvar som varje individ har. En måste vara medveten om sin omgivning och kunna reflektera över den. Hade ingen reflekterat över världen hade samhällsutvecklingen stannat av för längesedan, vilket naturligtvis inte är önskvärt.

 
Kom inte med ursäkter om att du inte är intresserad, eller att det är jobbigt att ta reda på baskunskaper som att det finns en könsmaktsordning i världen, hur den ser ut och hur den påverkar, eller att det finns strukturell rasism, även i lilla landet Lagom, a.k.a. Sverige. Det håller liksom inte. Det är en googling bort - inga ursäkter. Jag är helt med på att en inte kan vara inläst på alla möjliga olika områden, det är inte jag heller, långt ifrån. Men basic stuff vänner, det är inte komplicerat.

Visst, det är jobbigt ibland med medvetenhet, det är tungt många gånger att ha koll på strukturer i vårt samhälle som är så djupt inrotade, som en inte ensam kan göra något åt, men som skadar och sårar otroligt många. För har en kunskap om det, så kan en inte se förbi sexistiska skämt och rasistiska glåpord. Det är tungt många gånger. Men vet ni vad? Det är lättare att bära bördan tillsammans.

Du bär också ett ansvar för dina medmänniskor, för samhället och för världen vi skapar. Det ansvaret kan en inte avsäga sig från, det finns det inga ursäkter för.



Har gått på knä så många år i den här staden

Vintern vill liksom inte riktigt släppa taget och våren orkar liksom inte riktigt träda fram. Men trots minusgrader är jag varm, känslor bara bubblar. Älskar livet som tonåring, hatar livet som tonåring. Behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll. Ta mig till kärlek, ta mig till dans.

 



You understand that I am far from perfect

 
Kommentar: Du kommer hjälpa många människor och du är en väldigt fin person och verkar bry dig om många, glöm aldrig att du varit en riktig kämpe. 
Hur länge pågick det att du åt dåligt och tränade,gick det fort utför? och hur kunde inte dina föräldrar lägga märke till något eller åt du ingenting? väldigt tråkigt att fina människor ska hamna i denna sjukdom, du är stark

Svar: Tack fina du för fina ord, de värmer!
Det gick fort, ja, och speciellt mot "slutet" innan jag fick hjälp. Jag trodde jag hade kontroll men oj så fel jag hade. Nu i efterhand inser jag att jag tappade den där kontrollen som jag önskat hålla väldigt tidigt i sjukdomen. Det tog väl ungefär ett år från det att jag började tänka väldigt mycket på vikt/stressträna o.s.v. till det att jag fick diagnosen vid första mötet på ätstörningsmottagningen.
På den klassiska frågan (denna fråga kommer alltid upp när man talar om ätstörningar och hur man kan motverka dem) om hur mina föräldrar (i mitt fall min mamma, pappa är död) inte kunde lägga märke till något så; självklart la mamma märke till att jag inte åt, att jag rasade i vikt och att jag mådde dåligt. Mina syskon uppmärksammade det de också och de tjatade hål i huvudet på mig, men jag brydde mig inte. Det var som de sa då, det var jag och min bästa kompis anorexia, det fanns inte plats för någon annan och jag ville inte ha med någon annan att göra heller.




Och alla drömmer om fåglar, även du även jag

Kommentar: "Hur lång tid tog det innan du blev så smal och vad levde du på under dagarna, var du trött? Du har så rätt om allt det du skrev."
Svar: Jag kan börja med att säga OHJA, jag var sjukt trött. Hela tiden. Orkade ingenting, tänkte bara på mat helahela tiden. Men dina andra frågor.. Vad jag levde på under dagarna? Vad jag åt? Jaa, alldeles för lite!! Tycker bara det är onödigt att dra upp, det triggar och är egentligen ganska oviktigt. Hur lång tid det tog för mig att bli så "smal" är också en såndär fråga som har ett svar som inte spelar någon roll. Jag skulle inte säga att jag var "smal". Jag var sjuk och olycklig som fan. Alla ni som har minsta lilla tanke på att "tappa några kilon" eller "åh jag vill bli så smal"... Tänk efter VÄLDIGT noga. Livet är så mycket mer än vikt, kalorier och mat. Mat är livsviktigt. Sluta aldrig äta, ta hand om din kropp - den behöver näring och massor med energi för att du med hjälp av den ska kunna uppfylla dina drömmar. 
 
 
Kommentar: "Tycker att du ska vara stolt över dig själv som tagit dig ur träsket och repat dig så bra som du verkar ha gjort. 
Vi var alla oroliga, även om få kanske talade om det för dig. 
Det är beundransvärt inspirerande, och jag tror du kan hjälpa många som liksom vinglar på kanten till avgrunden."
Svar: Först och främst: tack för den fina kommentaren, den värmde och värmer! Och visst har jag repat mig bra. Mycket (mest) tack vare gymnasiestarten och att jag hittade finaste vännerna där. Vet inte vart jag hade varit utan de, så tacksam för det. Hur som helst så måste jag bara återigen trycka på det här med att alla pratar men ingen säger något (absolut inget illa menat mot er som levt nära mig och sett mig insjukna). Det handlar om människors överlevnad! Det är värt risken att ifrågasätta. Du kan faktiskt rädda liv.



Det är DU som styr dina tankar - så styr dem i rätt riktning

Jag har en vän, en jättefin vän som trillat dit igen. Fallit in i anorexians armar och klor. Åh, om jag vet hur det är att vara där. Been there, done that så att säga. I hopp om att kanske kunna påverka någon liten själ där ute:

Man ska inte vara felfri. Ingen är det. DU ska inte vara det. Du är värd lika mycket vare sig du anses tjock eller smal, lång eller kort, intelligent eller ointelligent. Det hjälper inte att banta, svälta sig, hetsäta eller skära sig. Inte i längden. Om du mår dåligt över någonting - vad som helst; TA HJÄLP! Så fort det går. Prata med en vän, en förälder, syskon, lärare, tränare, skolkurator, skolsyster, VEM SOM HELST. Förneka inte. Och för allt i världen, så fort du har någon närstående som du tror håller på att trilla ner i ätstörningsträsket; HÅLL INTE KÄFT! Det är ditt ansvar som vän och medmänniska att försöka hjälpa den människan, och det gör du bäst genom att 1. Prata med den (personen i fråga kommer förmodligen neka och komma med bortförklaringar vilket gör punkt 2 nödvändig), 2. Prata med någon vuxen, och SE TILL ATT DE TAR DET PÅ ALLVAR.
 
Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, fler kommer insjukna, fler kommer dö och fler kommer sluta som jag gjorde - olycklig, tömd på allt hopp och svulten, på gränsen till döden, för att sedan inse livets värde och ta sig upp igen. Vill bara säga att det aldrig är för sent, att det alltid kan bli bättre, att livet aldrig är värdelöst. Aldrig. Våga tro på dig själv, stå upp för dig själv, var stolt över dig själv och framför allt; uppskatta det du har. Du är inte felfri, det är ingen. Men du är jävligt bra ändå!! Oavsett din klädstorlek, siffror på vågen, kalorier i magen. Strunta i normer och grupptryck och röster som säger åt dig att vara på ett visst sätt. Var DU, styr dina tankar i rätt riktning.
 
 
De här bilderna togs för cirkus två till tre år sen när jag var väldigt sjuk i min anorexi. Mycket kortfattat så låg jag under hösten 2010 inne på sjukhuset med sond (slang i näsan) i två omgångar, följt av x antal månader med dagvård på BUP som till slut ledde till tvångsinläggning där. Det var helt ärligt ett helvete, och allt bara för att jag, i tron om att jag skulle bli mer värd, vägrade något så naturligt som att äta. Jag kämpade hårt och länge med min ätstörning. Idag är jag frisk från den (även om min psykiska hälsa inte är helt hundra, men det har att gör med andra saker, som vi kan ta en annan gång), och vill lämna det (alltför långa) kapitlet av mitt liv bakom mig.

Jag skäms inte längre över det, är snarare stolt över att jag tog mig ur det. Det ska dock inte behövas sjukhus och benknotor för att en människa ska inse att den är värd något, eller hur? Ta hand om dig själv, dina nära och kära, din kropp och ditt sinne. Jag gav upp drömmen om att vara smal, vacker och perfekt, för vet ni? Den drömmen gjorde mig tjockare, fulare och sämre än någonsin - i mitt huvud. Varje människa har ett val. Jag gjorde rätt - som tog mig upp igen. Jag ville och jag kunde, alla kan om de vill. 

Frågor? Släng in en anonym kommentar så kan jag ta upp dem i ett senare inlägg i så fall (Eller mejla elisabethbj@msn.com, facebook [länk]). Vill även passa på att påpeka att nej, jag kommer inte hålla på åh skriva om det här. Som jag skrev tidigare, det är ett avslutat kapitel i mitt liv, men jag tänker inte mörka det. Ta hand om er nu. ♥
 
Och som avslutning ska ni veta, att anorexia är en psykisk sjukdom - som ger fysiska konsekvenser. Det sitter i huvudet, inte i vikten eller midjemåttet. Så visst, alla som kollar på dessa bilder ser väl att det är en olycklig tjej där. Men insidan har ni ingen aning om. Jag mådde så mycket sämre än vad som kan ses med bara ögonen.